En trerätters fest för både ögat och, tja, magen blev det den här gången när familjen Bruun gjorde ett återbesök i det matglada 1970-talet
Bananer i skinkrock. Smaka på orden. Detta var nog det mest bisarra receptet vi lyckats gräva fram hittills, och låt oss vara ärliga; ingen hade några som helst förväntningar på denna kulinariska avart. Egentligen tänkt att serveras med curryris, men vi valde medvetet bort det eftersom vi tänkte oss detta som en förrätt. Tillagningen var förvånansvärt enkel. Skiva ett par tomater, salta och peppra, och garnera med skink-omvirade bananer. Så enkelt att herr Bruun lyckades med det helt på egen hand trots sitt köksliga handikapp av att vara man. (Se inlägget om ”Det bruna biblioteket” .)
”Passar särskilt fint då man inte är speciellt hungrig” enligt receptkortets baksida, vilket inte heller det gjorde någonting för att höja förväntningarna. Som sagt. Ingen, jag upprepar, ingen hade väntat sig någonting annat än ett fullständigt kräkpulver, så döm om vår förvåning när det visade sig vara riktigt gott. Det låter helt otroligt, men både herr och farbror Bruun gav det en klockren fyra. Fru Bruun däremot var en smula mer svårflörtad, varför det samlade slutbetyget endast landade på 3,5. Ändå inte illa.
Gott?
Så kommer vi till Sandwichtårtan. Detta låter visserligen inte särskilt ovanligt som mat betraktat, alla har vi väl någon gång ätit smörgåstårta, men få rätter verkade i våra ögon mer äkta sjuttiotaliga än detta. Bröd, kaviar, böcklingpastej och räkost i en härlig blandning lät faktiskt en smula gott. Tyvärr upptäckte vi i sista stund att denna rätt skulle tillagats dagen innan den skulle avnjutas. Resulta: en ganska torr och tråkig historia. Möjligen kan det låta lite orättvist mot anrättningen att bli jämförd med en höjdare som Bananer i skinkrock, men betyget blev trots detta 3,2, förmodligen för att begeistringen från förrätten ännu satt i
Hackad paprika, en viktig ingrediens
Smaklig sörja
Ah. Efterrätten. ”Här är en efterrätt som kan vara lockande”, står det över tillagningsbeskrivningen. Detta oskyldiga lilla ord borde ha varnat oss, men inte så. Hemmagjord vaniljsås med fluffiga snöbollar. Mmm. Vi provsmakade såsen innan anrättningen ännu var färdig och mmm. Bland det godaste vi smakat hittills, och hade det stannat där hade vi delat ut vår första femma i betyg. Tyvärr gjorde det inte så.
Ser ut som snor, men är faktiskt bara äggvita.
Som kokas i mjölk!
Snöbollar är alltså hårt vispade äggvitor blandade med socker och som sedan kokas i mjölk. Ungefär som maränger påstod frun Bruun, bara med den lilla och, som det skulle visa sig, inte helt obetydliga skillnaden att de koktes istället för att stickas in i ugnen.
Med detta resultat.
Formen blev inte fullt så fin som på receptbilden, men man äter ju inte med ögonen enades vi om. Misstag, eller kanske hade det varit bättre om vi verkligen nöjt oss med ett sådant avnjutningssätt. Fulla av förväntan stoppade vi skeden i våra munnar. Först den ljuvliga vaniljsmaken, och sedan… Smaken från helvetet. Tänk er att ni äter väldigt lös mozzarella samtidigt som någon fiser er i munnen, och ni får någon liten aning om hur Snöbollar i vanilsås smakar. Låt detta bli en läxa, käre läsare. Låt er aldrig av någon som helst anledning luras att förtära detta monstrum i matväg. Är det överflödigt att nämna att dekokten hamnade rätt i sophinken? Med förvånade miner såg herr och farbror Bruun hur fru Bruun gav detta äckel en trea i betyg. Slutresultatet blev överraskande högt: 2,3, vilket enbart berodde på vaniljsåsen.
Vänligen notera familjen Bruuns äkta sjuttiotals ölglas
.
Som tur var kom farbror Bruun till undsättning med en hembakad och brunifierad butterkaka avbildad här nedanför.
Och så recepten:
