Då var det dags igen, men den här gången med en liten twist. Kanske till och med två! För att underlätta gissningsleken kan jag dela med mig av ett par nyckelord; en yngre generation, en blick öster ut och ännu mindre erfarenhet i köket. Detta resulterade i tomma(!) tallrikar och en svårglömd stank. Kvällen började med tre självsäkra Bruunare, plättar och kaka och gryta, tänkte de. Hur den slutade, det får du läsa om.
Vi började med Blini till förrätt, ett säkert kort. Plättar med gräddfil, lök och kaviar. Man vet väl vad man får? Vi mätte upp, hällde i och blandade. Det gick bra, smeten skulle stå och jäsa i cirka 90 minuter och till och med detta lyckades vi med. Det blev en slags bulldegs-konsistens med en doft av pilsner.
Tyvärr blev våra blinier till utan bovetemjöl, vi letade febrilt i hela affären på hyllorna, på golven, i frysdisken, ja överallt och erkände oss besegrade. Denna känsla av besvikelse omvandlades till ilska och skam när vi dagen efter traskade tillbaka till samma affär och såg att vårt bovetemjöl befann sig näst intill ingången. Medans degen jäste och hade sig förberedde vi tillbehören, vi hackade lök som fick alla att gråta och slevade upp gräddfil och kaviar i små fat.
Bilden på receptkortet visar en blini som pryds av löjrom, men receptet tillåter kocken att använda sig av svart kaviar. Vi valde det senare då löjrom har en alldeles för fiskig arom. Det blev äntligen dags att tillaga våra små plättar och detta gick också bra om man bortser från att vissa blev lite kalla.
Hör och häpna vårt blygsamma försök in i det ryska köket fick ett betyg på 4.2 med tomma tallrikar och kommentaren ”Det smakar som McDonaldsbröd”.
Dags att gå vidare till varmrätten, vi har nu begett oss till Ungern och där vill de att vi ska tillaga en gryta på surkål. Här krävdes extrem vana i köket när de ville att vi skulle skålla, skala och hacka våra tomater! Tur nog har vi en Bruunare som vet hur detta går till och vi andra kunde sluta hyperventilera och återgå till hackandet av grönsaker.
Paprika, fläsk och buljong var några av de ingredienser som de ville att vi skulle ha i. När detta hade fräst klart var det dags för oss att säga hej då till förnuftet och hälla i ett halvt kilo surkål. Nu vet jag inte riktigt vad det är för kemisk reaktion som sker när man blandar mat med surkål, men det jag vet är att det inte är meningen. Och som straff för detta fylldes hela vår boning av en stank som kan beskrivas som fotsvetten från en man som kallas Yuri och bor kvar i Tjernobyl under en buske. Yuri, om du läser detta vill jag be om ursäkt, jag hyser inget agg mot dig, men dina fötter luktar för j*vligt.
Nu var det dags att äta, och tyvärr så var det ingen som kunde göra det. Fru Bruun sade om rätten ”Det smakar bränt fast det inte är det” och andra kommentarer som ”Ser ut som restaurangsopor” och ”det luktar kräk” slängdes runt som handskar hos fulla adelsmän på slutet av 1800-talet.
Ungern fick ett ynkligt betyg på 1.7 och förlorade sin chans på att någonsin nå världsherravälde.
Nu kunde vi inte göra annat än att vänta spänt på vad Polen hade att erbjuda oss. Rabarber är väl kanske inte det första som jag tänker på när jag tänker på Polen, men Hemmets Journal var helt övertygad om att det var detta som skulle få en hel befolkning att flocka till lilla landet P. Hur enkelt som helst skulle det vara, så länge man läser receptet vill säga. Men det är som man säger, ju fler kockar desto sämre soppa eller i detta fall kaka. Som vilken annan kaka som helst, smör, mjöl, ägg etc. etc. Visp, visp, mät, mät, häll, häll lät det i alla fall när alla tre skulle få kakan klar innan de andra kom. Sedan hälldes smeten upp i en form, rabarbern petades in och hokus pokus in i ugnen.
Där skulle den umgås i värmen i 40-50 minuter. 20 minuter in i gräddningstiden kikade vi in och såg en kaka som hade rest sig lite mer än vad formen klarade av.
Kladdig ugn tänkte vi, det är väl en världslig sak? Och ja, det hade det verkligen varit om det var det enda problemet med denna kaka. 50 minuter hade gått och nu skulle den ut ur ugnen. Ve och fasa, kakan var inte klar än. Den var väldigt rinnig, så vi lät den stå i 20 minuter till. Nu hade vi väntat tillräckligt länge på denna kaka, står det 40-50 minuter kan man ju inte vänta mer än 70 minuter. Någon måtta får det väl vara? Ut kom kakan och det var ingen vacker syn. Efter flera bilder, skratt och glåpord så spekulerades det i om vi ändå inte hade glömt mjölet, men två av de tre kockarna var säkra på att de hade hällt mjöl i smeten. Alltså kan vi med enkel matematik räkna ut att det skulle varit dubbelt så mycket mjöl i kakan som receptet ville. Som ni ser på videon var detta inte fallet.
Det fanns inget mjöl i kakan, det blev en smörig rabarbermarmelad. Med ett betyg på 1.8 var ”det-ser-ut-som-spya-i-toaletten”-kakan inte en hit heller.
Vi kan summera kvällen och reflektera lite över hur annorlunda världen hade sett ut som Ungern eller Polen var lika säkra vinnare som Ryssland var. Tänk en värld med Ryssland som underdog, en värld där de skickade upp rabarber till rymden eller en värld där alla spelade roulette med en burk surkål som insats. Med denna reflektion lämnar vi er, tills nästa gång.
до свидания