Ingrid Marie och Katja – det är synd om våra svenska äpplen. Att de kan förvaras och sparas över vintern är tydligen en kunskap som är på utgående, och vem vet egentligen hur mycket som slängs bort och aldrig äts upp.
Ja. Det kan man ju tänka på nästa gång man plockar åt sig en påse Granny Smith. Om man nu någonsin skulle bli sugen på äpplen igen efter att ha fått insikt i vad familjen Bruun bjuder på den här veckan, det vill säga.
Kära läsare, en blandning av äpple, passerade tomater, Worcestershiresås, gelatin och skinka – kan det vara något?
Man kanske borde förära sina Ingrid Marie ett något snällare öde än så. De kanske skulle föredra att hamna i skräphögen direkt? Fast låt oss nu börja från början, och inte med tallriksresterna av vår stackars förrätt…
Tomatgelé med äpplen: vad vi behöver först är lite skink- och äpplehack, som ses här ovan. Inte så konstigt i jämförelse med mycket annat, även om det kanske inte är något man skulle vilja lägga på mackan direkt.
Det är heller inget man gärna vill lägga i en kaffekopp, men i brist på portionsformar är det sånt som kan hända.
Då kaffekopparna fyllts upp med skinka, äpple och gelatinblandade passerade tomater ställdes de i kylen att stelna. Som vanligt hade familjen Bruun stora problem med att få gelén att lossna inför serveringen, och det här har vi även denna gång dokumenterat:
Det tog sin lilla tid. Kloff-kloff!
”Tomatgelé är gott som entrérätt” - Köksmästaren
”Tomatgelé med äpplen smakar groteskt” – Familjen Bruun
Tänk er en stelnad Bloody Mary med skinka och väldigt mycket äpplen. Det gick absolut inte att ta mer än en tugga av det här. Alla sinnen sade lika mycket nej samtidigt, till och med hörseln. Och då är det illa, när det gäller mat.
Herr Bruun, som normalt sett brukar vara generös med sina betyg när det gäller gelatinbaserade maträtter, inte ens han kunde ge detta sitt gillande och delade ut en tvåa. För de övriga samlade var det rätt och slätt oätligt och slutbetyget blev 1,4.
Till varmrätten och till kaviarlåda, samt till en av våra favoritkategorier ur Mästerkockens kartotek: När kassan är skral.
”Billig och enkelt snabblagad av sådant man som regel har hemma och bara kan plocka fram när lusten faller på är denna lilla rätt. Den kan även vara bra som hel varmrätt”. - Mästerkocken
Från början tänkte vi oss kaviarlåda som en slags potatisgratäng med kaviar. Och nej, vi kunde inte föreställa oss detta i sammanhang av ”bra” och ”lust”.
Fast så illa blev det ändå inte. Efter 25 minuter i ugnen ställdes kaviarlådan på bordet inför de alltjämt hungriga gästerna.
Tja. Förutom att den smakade väldigt mycket kaviar gick tankarna även till Janssons frestelse. Det ska sägas att det kändes ganska fattigt att bara äta den som hel varmrätt som receptkortet föreslog, men så är det ju också när kassan är skral. Lite prinskorv eller köttbullar som tillbehör hade inte varit fel, och nej, kaviarlådan hade inte gjort bort sig som en del av ett smörgåsbord och fick således betyget 3,6. Nästan gott, och kvällens vinnare!
Vår efterrätt ”äpplekräm för fest” är hämtad ur kategorin Från främmande kök, och man kan ju undra om det var i rädsla för diplomatiska konflikter mellan Sverige och landet i fråga som Köksmästaren inte skrev ut vilket… Det kanske är någon läsare som har en bra gissning? Eller om man helt enkelt inte tyckte att receptet inte passade in någon annanstans och körde någon slags uteslutningsmetod.
Receptet är enkelt.
Lika delar äppelmos, den ena delen med grön karamellfärg.
Lika delar tjock grädde har här vänts ner i respektive skål – visst ser det lite ut som guacamole och hoummus?
Det festliga resultatet – de två olika krämerna varvade i glas tillsammans med rån. Till fyra personer var det beräknat ungefär två deciliter per person av den här sörjan, men det var svårt att äta mer än några teskedar på sin höjd. Väldigt sött, mäktigt och sliskigt. Väldigt gräddigt, väldigt grönt. Desto brunare hade det kunnat bli om man hade följt variationstipset och bytt ut äppelmoset mot katrinplommonmos (?), men ”tyvärr” upptäckte vi detta för sent. Betyg: 3,3.
Ha det brunt!
